Deolyckliga

Nu skriver jag på nytt.

Det är verkligen helt sjukt hur dålig jag är på att vara nyttig! Jag försöker verkligen att följa mina nya regler och min nya plan, men det går inte! Nu tänker ni säkert att jag är ett jävla fetto och att det inte alls är så svårt, det är ju ändå bara att inte äta allt av det onyttiga. Och jo. Ni har nog rätt. Jag vet vad som krävs. Jag vill göra det som krävs. Men ändå failar jag.

Och det värsta av allt är att jag nu, på nytt, skriver ett sånt här inlägg. Ett sånt här "nu är jag less på att vara fet och tänker göra något åt det" - inlägg. FÖR DET HINNER JU FÖRFAN INTE ENS GÅ EN VECKA INNAN JAG HAR TRYCKT I MIG NÅGOT ÄCKLIGT IGEN. Jag kanske kommer förbli fet, resten av mitt liv.

Men jag vill ju inte vara fet. Nä, vi vet så varför fortsätter du äta? Lyssna nu C, du kommer förbli fet och äcklig om du inte gör nåt åt det. Du kan försöka, kanske till och med lyckas gå ner ett par kilon.. men det är ju inte att lyckas hela vägen. För du är ju trots allt inte ett par kilon för tung, utan snarare 9 till 11 kilon för tung. Fet.

Jag skäms, för att vara helt ärlig. Skäms för att jag inte klarar av någonting. Klarar inte av att gå ner i vikt. Bli fin. Ibland tror jag att jag har en ond liten jag (som egentligen menar väl) innuti mig. För varje gång jag börjar gå ner i vikt, så börjar jag tänka "Shit vad snygg jag är! Och fan vad platt min mage man hade då! Det här var ju inte alls så svårt..." Det leder till tankar som "jag duger som jag är" och "jag behöver ju inte alls gå ner i vikt". FEL.

Exakt det hände runt samma tidpunkt förra året. Jag började gå ner i vikt på början av våren. Sen kom dessa tankar, och jag mådde asbra ... tills, sommaren kom. Tills det blev soligt. Tills det blev dags att klä av sig, dra på sig bikinin och visa upp sig för alla.

Jag har ett minne från förra året (det var i maj tror jag om jag inte minns helt fel), och jag var inne på H&M. Jag skulle testa bikinisar och hade hittat en jättefin bandeau bikini. Jag drog på mig den, knöt alla snören, tittade in i spegeln och ä c k l a d e s. Ni vet alla band och snören som finns på bikinsar? Både dem på trosan och överdelen skar in i min kropp. De liksom, skärde in sig i fettet. Jag mådde så dåligt av synen så jag drog av mig allt snabbt som satan.

Sånna upplevelser vill jag inte uppleva igen. I sommar vill jag ha ett mellanrum mellan låren. Det är nog min största önskan. Det är verkligen så himla fint. Då kan jag använda mina jeans utan att må dåligt. En platt mage vill jag även ha, med en lätt antydan till revben. Allt annat är jag nöjd med. 

Att köra igång nu med en rivstart kommer inte att fungera för mig. Inte alls. För det har jag försökt med allt för många gånger förut. Den här gången ska jag försöka med att sätta upp små små delmål som jag ska nå. Detta ska jag göra fram till sommaren, och jag hoppas att jag har hunnit nå mitt mål tills dess! (Klart du hinner! Du har förfasen ett halv år på dig!)

Vill ni veta en sak som skrämmer mig? När jag håller i en muffin, kaka eller nåt annat som bara kommer att gör mig fetare och tänker "Vänta C... vad fan gör du?" "Ja, men den är ju så jävla god... det här bli sista gången" "Ja. Exakt så sa du förra året innan sommaren. Att du skulle hinna bli smal. Blev du smal? Nej". Det får mig att frukta den där jävla fucking muffinsen just för att jag vet vad "en liten oskyldig muffin" kan göra. Men vet ni vad den muffinen kan göra? DEN KAN FARA ÅT HELVETE! För jag orkar fan inte mer!!!

Jag orkar inte må dåligt över min kropp!! Men jag är på samma gång så jävla rädd.. för hela det här inlägget känns så jävla lönlöst för jag vet att en till sån där muffins kommer ligga sönder smulad och uppäten i min lilla mage inom högst 3 dagar. Fyfan för mig.

Men jag måste tro på mig själv. För annars kommer jag garanterat ingen vart. Jag tänker inte lova någonting. Tänker inte säga "nu jävlar kommer jag lyckas", för jag vet att det inte kommer hända. Men det jag kan göra, är att göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra. Men jag vet att mitt bästa, är jävligt bra. Det är allas. Jag kommer att misslyckas, jag kommer att faila, flera gånger. Men det får jag acceptera. För jag är bara en människa precis som er.

Props till de som orkade läsa mitt långa inlägg! Ni är bäst. ♥

(om någon nu undrar.. så va det jag som hade ceros bloggen förut)